I fredags fick jag hem min orakelkortlek "Änglaterapi" och den har verkligen "dragit i mig" sedan dess.

En kompis har länge velat att jag skulle lägga en tarotstjärna för henne pga hennes livssituation. Jag har VELAT göra det, men det har liksom inte fungerat. Varje gång jag satt mig, så har det slutat med att jag lagt ifrån mig korten utan att dra ett enda…

Änglakorten har jag hållit i, tittat på och känt på sedan i fredags. Idag "gjorde jag dem till mina" och sedan lade jag tre kort för min vän. Utan att ens dra ett "övningskort" för mig själv!

Men det kändes rätt. HON var liksom viktigast. Och givetvis kunde jag inte lägga Tarot för henne - hon har väntat på Änglakorten!

Det här kändes så STARKT att jag nästan inte hittar ord för det… Och min vän kände likadant när hon läste vad korten sade till henne. Jag tolkade inte ens, utan lät korten tala för sig själva. Sedan lade jag bara till mina tankar/känslor omkring det hela.

När hon tackade mig, kontrade jag med att JAG skulle tacka HENNE. Det här var en upplevelse utöver det vanliga!

En arbetskompis bad mig lägga kort för nästa vecka för henne, vilket jag gjorde igår. DÅ var det lika självklart att jag skulle lägga Tarot, som det nu var givet att jag skulle lägga Änglakort för min vän.

Jag känner mer och mer att jag "hittat rätt" och mitt självförtroende växer för varje kort jag drar. Som om kortens energi förs över till mig - och vice versa. För varje läggning jag gör blir korten (både tarot- och orakelkort) MER MINA liksom.

Min respekt för allt "det här" bara växer… *ler*