Jag dog en gång, ja låter konstigt men har haft lungemboli och det gick så långt men ödet ville något annat så här sitter jag och är lycklig över det. Är inte ute efter något oj fy vad hemsk och sånt utan tänkte mer berätta hur det var för mig. Jag såg inget ljussken i slutet av tunnlen och det var ingen där som mötte mig. Jag hade ju ångest så in i svordom, men när man var borta var allt bara helt svart. Ett tomt svart rum ungefär. Helt öde och knäpptyst och det kändes skönt, man kände sig hemma.. Klart jag är livrädd att dö, men.. Ja, jag vet inte hur jag ska förklara det.. Jag vill hoppas på ett liv efter detta och vet ju att andra kan ta kontakt med dom på andra sidan men man kanske behöver vara död lite längre för att uppleva det… Vet inte, svårt ämne det där…

döden ser jag som en härlig del av livet .

skulle skriva långt om vad jag anser om döden  .   en brytning iallefal brytning i allt negatift

Svårt att förklara. Jag har nog aldrig varit så jätterädd för döden för egen del, däremot att missta nära och kära. Inte för att jag vill dö, men den har aldrig känst så skrämmande.

Ett tag försökte jag vara ateist och tro att vi levde en gång och inte mer. Men något inom mig protesterade. Sen har jag märkt att den där olusten/rädslan försvinner en del med åren. Mest är man nog rädd för själva dödsögonblicket att det ska göra ont.

Jag tänker mig det lite som en orm som ömsar skinn. Själen lämnar kroppen och lever vidare i en annan form.

Ett sånt underbart synsätt på döden Isa, det gör det hela mindre skrämmande.. Men håller nog med dig att man är mer rädd för nära och käras död än sin egna för man vill ju inte mista dem från jordelivet…

Inte rädd för döden. Mer rädd i så fall hur jag ska dö, vill ju inte dö en smärtsam långvarig pina typ av död. Men hur som helst så tror jag att det är först då vi verkligen fattar livets verkliga mening och man får en hel del aha upplevelser som man kan haft nytta av här på jorden. Jag kan tänka mig att känslan som död kommer vara väldigt fridfull. Inte så att jag ser framemot ett liv som död, men en e ju ganska nyfiken ibland. Oj nu känner jag mig morbid här, men jag hopas Ni fattar vad jag menar.

#5 Då är vi två. En del tycker jag är cynisk med min syn på döden. men den är en del i vårt liv och vi kan inte välja bort den.

precis, det enda vi kan med säkerhet veta egentligen redan när vi föds - att vi ska dö

#3 bra inlägg. Själv tror jag på reinkarnation, fst att själen lever vidare i den nästa som föds inom familjen..

Hoppas ni förstår vad jag menar

Fick en gång veta att min son är en väldigt gammal själv som levt många liv innan, och otroligt nog tillsammans med mig. Därför fungerar vi så bra ihop  fast har väl inte med döden att göra direkt men reinkarnation..

Ja alltså, ni kanske tycker jag är knäpp som frågar, men min syn på döden är mer som att vi byter skepnad. Det som innerst inne är du och din själ försvinner in i ett annat tillstånd, in i ett annat liv så småningom när vi är redo.

Plutopellis, så tur att du kom tillbaka, annars hade vi aldrig fått lära känna dig här inne, din humor och glada sätt hade liksom fattats.

Haha, ja det var väl meningen att jag skulle hamna här hos er

Japp, kaka söker maka, toka söker andra tokor så vi tillsammans blir klokor!

Men skämt å sido, orssaken till min fråga var att jag själv funderat lite på det här… Innan min pappa dog fick jag panik bara av tanken på döden. Sommaren innan min pappa dog fick jag sommarjobb på ett äldreboende med rätt många gamla som inprincip kunde dö när som, några var lite yngre och hade lite liv kvar att leva så att säga. Men iaf, den sommaren började döden på något sätt bli lite mindre jobbig. Sen gick det knappt en månad efter att jag slutat jobba så dog min pappa. SOm att livet gett mig sommarjobbet för att förbereda mig på att döden faktiskt kommer vare sig man vill eller ej…..

Min pappa dog hastigt och väldigt livsomvälvande pang boom i en hjärnblödning. Jag minns inte exakt hur nära inpå tyvärr men vi pratar dagar max så kom han tillbaka i mina drömmar och berättade att han var kvar och att vi kunde ses men vi fick inte säga det till någon för det var en hemlis. Då detta hände var jag inte ett smack öppen för det här andliga utan var extremt insnöat kristen. Men han höll på ett tag och komma i drömmar och jag vet att jag sörjde nästan värre för att jag drömde som jag gjorde att han kom för jag saknade honom så.

Men när den här andliga resan börjat kom han rätt snabbt igenom mitt skydd och vi har haft flera fantastisk fina stunder, han visar sig rätt ofta och finns här för mig är jag säker på.

Så döden kan vara en befriare tror jag även om alla sätt att dö på inte är så lätta eller smärtfria…

jag tror att vi lever många liv. Att vi återföds och har själva beslutat när, var och hur. De lärdomar vi behöver ta till oss och de erfarenheter vi vill göra beslutar vi tillsammans med våra guider och med oss får vi olika hjälpare/änglar - men tyvärr så har vi i samma stund vi föds förlorat kunskapen om tidigare liv - för det hade komplicerat saker och ting för oss i detta liv. När vi så uppnått det vi sas kommit för att lära under detta liv, då går vi över igen. Jag tror att vi själv väljer hur många liv vi vill leva som jordling, kanske marsian, eller som kosmisk varelse ute på andra planeter - allt för vår upplysnings skull. Vi kan välja att vara enbart guide eller hjälpare istället och nå samma kunskap genom andra vägar.

Pagan, så tror jag också, fast jag grunnar lite på hur det kommer sig att vi ändå minns saker om tidigare liv….

jag tror att den kunskap som liksom slipper igenom är den vi kan behöva här och nu. Sedan kan vi genom regression få del av andra saker som traumatiserat oss eller som kan vara till god hjälp, det kommer till oss då vi är i behov/redo/mogna/klarar av att veta sas.

Ja det låter ju, som vanligt när du säger, det klokt.

Finns ingen som heslt rädsla inför detta och jag vet exakt datum och år när det är dax.Wolf sa en gång högt Fredag 13 Augusti 2027 och jag på datorn direkt och letade om det fanns en almanacka så långt fram som 2027 och mycket riktigt datum och dag stämmde exakt in fick även tiden kl 07.21 så döden för mig är inte död utan snarare att återgå till livet.

Wolf sa en härlig sak som jag inte tänkt på förr om åren.Att den dagen du föddes det var då du valde att dö,du intog en fysisk begränsande kropp du möter människor som vill begränsa din andliga utveckling genom att säga till dig att så kan du inte tro,så kan du inte göra utan du måste följa en norm för att passa in.

Din ande är fri men fången i en fysisk begränsad kropp,du får krämpor och sjukdom men din ande blir aldrig sjuk medans ditt fysiska kan må väldigt illa.Födseln är den död anden upplever när du lämnar ditt fysiska lämnar anden som är fri sitt tillfälliga fängelse och det är då du verkligen börjar leva.

Det ligger mycket i det han sa och som fysisk råkar vi ju ut för begränsingar till tusen,vi får blockeringar och ska av så många talas till rätta i allt inte bara andligheten och då är man ju inte längre fri utan i ett fängelse, den fysiska kroppen.

Jag är livsglad på alla vis och ser inte destruktivt på saker men min ande vet så väl var den hör hemma och känner sig instängd i en begränsande kropp.Tack och lov för astralprojektion som gör man kan resa hem när helst man känner.

Gör mitt sista liv nu och håller med Pagan i att den information vi får om tidigare liv den får vi när vi är redo då väcks andens cellminnen till liv och vi får glimtar från andra liv.

Så ingen som helst rädsla är på tok för övertygad om andra sidan så jag vore galen om jag förnekade den,däremot kan jag känna att behöva lida det vill vi ju alla slippa men det ser ut som en infarkt som kommer att gå fort men man vet ju inte alls hur ont en sån faktsiskt gör.

Döden för mig är = livet något jag med trygghet och harmoni tar emot när jag är klar och vetskapen om när det är dax gör mig bara mer taggad att klara av det jag kommit hit för .Han hade aldrig gett mig datum och år om jag inte kunnat hantera det och vetat att jag lever mitt liv fullt ut.Hade jag bara satt mig ner gett upp och inväntat då hade jag aldrig fått den informationen.Så även om jag längtar hem och vet att jag hör inte hemma i denna värld så tar jag vara på allt och njuter fullt ut av både med och motgång för jag vet så väl vad som väntar i evigheten .Inga fler inkarnationer utan nu fixar jag detta en gång för alla och jag gör det med glädje.

Som vanligt meter långa inlägg få ordig har aldrig vart min starka sida,sorry 

WB. Tack för att du delar med dig av ord, tankar & hela dig! Hellre lååååånga inlägg som ger en något än inga alls!

Jag är nog inne på Isas linje oxå. Det är klart att jag inte vill dö, jag är långt ifrån färdig här på jorden. Jag är helt övertygad om att jag fortsätter min utveckling efter detta livet, kanske även ännu en gång på jorden om det så är meningen. Jag har under en resa sett min ande sväva över tidsåldrar långt tillbaka så jag har väl varit med ett tag. (Måste vara otroligt trög som gjort ett antal liv och inte kommit längre i min utveckling och lärt mina läxor…)

När jag var hos ett medium senast läste hon av min familj väldigt bra. Hon sa bl.a att min äldsta dotter har letat väldigt länge efter mig som mamma. Det kändes så himla fint på något sätt. Hon sa även att min man aldrig har älskat ända in i hjärtat förrän han träffade mig.

#12 Det påminner mycket om min man, det du skriver att du upplevde med din pappa. Min man har aldrig varit öppen för den mediala världen förräns jag började min utveckling. Det är inte förrän hans mamma gick bort i cancer för snart 2 år sedan som han började öppna sig själv. Hon har oxå besökt honom ofta i drömmarna och det gjorde honom otroligt ledsen i början. Nu finns hon hos honom som en ljuspunkt som svävar med honom lite titt som tätt. Han saknar henne förstås fortfarande men har hittat frid i tanken på att hon finns där hos honom, från andra sidan.

Jag tänkte också på döden igår kväll, rädslor kom upp och jag vet att rädslor som återkommer behöver mötas i fullständig närvaro.

Andlighet handlar om att släppa taget, inte om att lägga till. Det är som att skala en lök. Och rädslan för döden är ett lager på löken.

Jag fann den här videon igår kväll och den var verkligen hjärtöppnande.

Dö innan du dör så att du kan leva nu.

Intressanta rader WB, tack så mycket

wow Ravenna! ska sparas och återkommas till

#21

Nog för att det var några dagar sen men jag ville bara dela med mig av vad jag tror 

Jag fick diabetes som 10-åring och var väldigt nära att inte klara det pga att jag hade gått så otroligt länge med högt blodsocker och hade 60 när jag togs in (man brukar dö vid 50 ungefär har jag hört). Jag låg länge utan minne och många saker har jag glömt från min barndom osv..Iaf så fick jag minnen för några år sedan att jag hade sett något sorts ljus och ett lugn. Kändes som att det var något som sa åt mig att det inte är någon fara och inte är dags än för mig att gå vidare.

Därför tror jag att när vi dör så hamnar vi någonstans där vi möter våra nära och kära, men ändå kan "besöka" jordelivet. Kanske någon annan sorts värld där vi lever igen. Eller som många andra säger, att vi återföds ett visst antal ggr. Är en intressant fråga men svår att veta sanningen ^^

Tack för att du delar med dig av dina egna erfarenheter. Ja som du säger, intressant fråga - men svårt att veta sanningen. Den dagen då det är dags och vi får svar på våra frågor, ja …….. undrar just hur många som suttit där och delgivit, men vi har inte fattat. Men det känns som om vi här har ungefär samma uppfattning iallfall.

Jag har en EXTREM dödsångest. Får helt förtränga tanken på döden, annars får jag panik direkt. Tror inte på ett liv efter döden, vilket väl säger sig själv.

Är inte rädd för själva dödsögonblicket, är dock oerhört rädd för att inte längre leva, inte längre vara, inte längre tänka. Dö.

Kan inte skriva mer för då kommer jag bara må dåligt :P

# 25, känner igen det du skriver. Så var det innan den där sommaren kom och sen hösten då pappa dog.

#25 Om du vill, så se den längre versionen av videoklippet jag lade in i #20 (finns på youtube och är ca en timme). Det är mycket värdefullt för den som har såna rädslor som du tar upp.

Jag har arbetat inom äldre omsorgen och har sett dödsångest, fruktansvärt att se och inte kunna hjälpa! Något av det värsta jag varit med om i hela mitt liv! Men sen har jag även fått se och vara med och hålla handen på tre som somnat in och det var så rofyllt och faktiskt vackert, de var redo och det var deras tur det var faktiskt vackert.. Har ju även själv upplevt ångesten, rädslan och sen lugnet. Det mörka svarta tomrummet där man mådde så bra.. Det är ett svårt ämne, riktigt svårt..

Ja det kan vara jobbigt att prata om, tänka på och se andra gå in i men jag tror också det är nyttigt att _våga_ även om det är en svår del av livets mysteriet.

Varför har jag inte kommenterat denna tråd? Förmodligen allmän virrighet 

Döden är ju väldigt frånvarande i dagens samhälle. Därför är ju risken stor att vi dels känner rädsla och dels inte vill acceptera att vi faktiskt inte ska leva mer än ett visst antal år.

För inte så länge sedan så dog man i hemmet, och man föddes i hemmet. Livet kommer och livet går, en helt naturlig process.

Sedan finns där ju någon märklig ungdomskultur just nu, att man inte längre får bli rynkig, men får inte väga för mycket, man får inte väga för litet, man ska se ut som en lycklig 20 åring i hela sitt liv, annars så är där något fel. Men hallå!!! 

Vad jag känner inför döden? Jag vet ju att jag har levat fler år än jag har kvar och ibland så kommer tankarna att jag inte får bli färdig innan jag lämnar in. Det är ju så mycket jag vill göra! Samtidigt så välkomnar jag döden den dag den kommer, för jag vet att allting bara är ett tillstånd. Jag lever fast jag är död.

Jag såg ett litet stycke av Whitney Houston's begravning för några dagar sedan och det var en mycket positiv upplevelse. Att de firade hennes liv med glädje istället för att sörja över hennes död. Jag tycker detta är en fin tanke.