Sten är ju elementet jord. Du upplever stenen i olika egenskaper, som du tycks uppleva som helt ok trots motsättningarna.

Varje enskild sten har sin energi och sin egen symbolik. Här är det en enkel sandfärgad sten som inte utmärker sig, och du finner förmodligen trygghet i att veta den finns där.

Säkert är att den är betydelsefull, men nu när du är medveten och att drömmen säkert kommer tillbaka, så var uppmärksam på vilka känslor du har när du tar upp stenen.

Själva stenen som sådan, är ju en del av en klippa - något större. Stora stenar och klippor förknippar vi med styrka och varaktighet.

Kanske stenen vill berätta att du ska jorda dig/grunda dig mer i din tillvaro, hur upplever du detta?

Det kan nog kanske stämma, då jag har haft det lite jobbigt ett tag …

Jag har också återkommande drömmar, som kommer med någon månads mellanrum. Jag har haft de drömmarna i flera år, och varje gång utvecklas dem och blir längre. När jag väl vill tänka på drömmarna som återkommer minns jag inget, men när jag drömmer dem så får jag en skarp Dèja vu känsla, och då direkt kommer jag ihåg precis allting som kommer att hända i drömmen, men den känns ändå ny. Sedan kommer jag ihåg drömmen i några dagar(oftast en vecka) och sen försvinner det ur mitt minne, igen.

 Jag har väldigt konstiga drömmar och ingen är den andra lik. Vissa är viktiga och tycks ha ett budskap, medans andra bara är helt normala, som jag skulle upplevt dem i verkligheten. Alla mina drömmar känns 100% verklkiga och ibland går dem i uppfyllelse! Men som tur är aldrig mina mardrömmar.

Ofta utspelar sig mina drömmar på platser där jag aldrig varit innan, någon gång i vackra is och kristallgrottor under jorden och i gröna frodiga skogar. Det är ofta fantasy i dem, t ex att jag kan flyga, andas under vatten eller sådant.

Nu ska jag berätta om en av mina konstiga drömmar.

Jag är vid en stor sjö och blickar ut mot en stor granskog som aldrig tycks sluta. Sedan får jag en konstig känsla, jag vill gå ut i sjön, men ändå inte. Massa barn har försvunnit, och jag har läst om det i tidningen i min dröm. Inga spår efter dom. Jag vadar ut i den nästan mörkblåa sjön. Den är iskall, men jag fortsätter ändå. När jag är i mitten av sjön så stannar jag, inte av mig själv utan som om jag plötsligt fastnat. Först då upptäcker jag att det blivit natt, den vita månen färgas sakta röd. Jag får panik, sådan panik man får när man varit under vatten för länge och behöver luft. Jag försöker gå men mina ben vägrar. Då hör jag en röst från en kvinna, en så vacker röst att man måste lyda minsta lilla vink. Hon låter vänlig, läskigt vänlig och säger att jag ska komma med henne. Hon lockar med mina innersta drömmar, och omöjliga ting. Min panik försvinner och en tår rinner ensam nerför min kind. Jag vill följa med. Plötsligt rycker något tag i mitt ben, paniken är tillbaka och jag vill absolut INTE följa med kvinnorösten längre. Hon märker det och lägger en slags förtrollning över mig. Mina pupiller vidgas ut så långt det går och jag kan inte göra något alls, hon kontrollerar mig. T o m mina tankar. Månen färgas rödare och rödare tills den är så röd att den försvinner. Nånting försöker återigen få tag i mina fötter. "Stå still" nynnar rösten i en underbar melodi. Jag lyder. Strömmen tar tag i mig, och vattnet slukar mig. Jag dras ner i sjön och åker i tunnlar långt där nere i djupet. Jag försöker skrika, men jag har redan ont om luft. Plötsligt dras jag upp igen. Jag har hamnat i en grotta under vattnet, en av sten så svart att kol inte ens är i närheten. Längs grottans väggar riner blod, långsamt ner för spetsarna från taket och droppar ner på marken. "Kom nu…" sjunger hon för mig. Jag försöker gå bakåt men mina ben följer rösten lydigt. Blodet droppar i mit hår och rinner i mitt ansikte, det blandas med mina tårar. Jag blir stressad. Det är sådan stress som man får när man sitter i klassrummet i skolan och bussen ska gå en minut efter att man slutar för dagen, när man inte vet om man ska satsa på att hinna med den bussen eller vänta på nästa som kommer en timme senare. Det tar ju tid att stoppa in böckerna och sätta rätt grejor i väskan. Jag går mot grottans nordöstra vägg, och jag tänker sarkastiskt: "Herregud vad korkade mina ben är, de kommer gå rakt in i väggen. Men det gör de inte. Mina ben går igenom den svarta grottväggen. Jag kommer till en annan grotta och i den går det massor av tunnlar åt olika håll. Min kropp väljer den vänstra och gör samma val när nästa sats tunnlar kommer. "Bravo, du sköter dig utmärkt!" berättar rösten för mig, som vanligt sjungandes i en obeskrivligt underbar melodi med sin fantastiska röst. Mina ben verkar gilla berömmet för de ökar takten. Mina utvidgade pupiller ser sig omkring, trots att min kropp är övertagen finns jag där, långt, långt där inne. Jag går igenom en till vägg och stannar. Där är alla barnen från fotona i tidningen! Och det ser inte ut som att deras högsta önskningar blivit uppfyllda. De gråter, men utan ljud. De står bara längs väggarna medans tårarna sipprar fram. Deras pupiller är också utvidgade och blickarna själlösa. De gråter inom sig själva. Jag ställer mig också intill väggen, och väntar. Kvinnan med den vackra rösten dyker upp ur tomma intet. "Det var på tiden!" säger hon med kall elak röst. "De kan inte vänta hur länge som helst!" fräser hon. Vilka De? tänker jag tyst inom mig själv. Hon skickar ut oss i ett annat rum i den oändliga grottan. Vilka är De? tänker jag om och om igen. Hon binder fast oss i väggarna, med någon sorts lera. Hon sätter leran för våra händer och håller den mot väggen, då den stelnar. Sedan upprepar hon processen ca 10 gånger, ett på varje barn. Sedan släpper hon kontrollen över oss. Vi blir normala igen. Alla skriker, gråter och har panik. Jag är den äldsta(13 år) medans restan inte ens är över 8 år. Alla röster ger mig huvudvärk och jag skriker "Tyst!! Snälla, var tysta. Inget blir bättre av oväsendet!" De tystnar och håller tyst. Men jag ser att de måste kämpa för det. Läpparna är blåa och håret fullt av frost, de darrar mycket. "Vilka är De? frågar jag kvinnan försiktigt som ser lite stressad ut. Hon himlar med sina blå djupa ögon, "De är demoner, som aka äta era själar bit för bit. Sedan implanteras nya demoner  era kroppar." Hon var rakt på sak, men ingen annan än jag i rummet var stor nog att förstå ordens betydelse. Nu ser hon riktigt stressad ut, nej snarare rädd. "Var är dem" mumlar hon tyst. Då dyker en skara varelser som ser ut exakt som människor. Demoner. De går genom väggen in till ett annat rum i grottan. "Skicka in dem en efter en." viskar en av dem hest. "Vi behöver själarna nu!"  Hon går till en flicka som ser ut att va ca sju år. Sedan fångar hon upp lite av de droppande blodet från taket och lägger på leran. Den tynar bort och hon släpar med sig flickan och kastar in henne i rummet. Ett blodisande skrik hörs. Sedan hör jag ett knäckande ljud och det blir tyst. Min puls ökar. Snart är det min tur. "Mer! Vi behöver mer!" ropar en av demonerna. Kvinnan löser av två till från väggen och kastar dem genom väggen. Två till skrik, två till knäck. Kvinnan går långsamt till mig. "Din tur…" viskar hon hånleende. Jag kniper ihop ögonen, och hon slänger mig genom väggen.

Efter att hon slängt in mig genom väggen vaknar jag alltid. Iallafall har det inte hänt än. Jag kan vakna upp ur mina drömmar när jag vill annars men inte i den drömmen. Inte förrens slutet kommer. Trots paniken i slutet vaknar jag upp lugn. Jag vet att det bara var en dröm, men den har återkommit och fortsatt utvecklas i ca 2-3 år nu.
Jag skulle vilja veta vad det betyder. Jag drömmer den ungefär 3 gånger om året.