Tack för boktipset Gilla. Har inte läst något av Nukunu i bokform, men sett videor med honom på youtube, samt träffat en person som vistades och levde nära honom i flera år och som nådde många "insikter" under den tiden.

"Sanningen är som en skogsbrand. En enda gniska kan bränna upp alla våra begrepp och uppfattningar om verkligheten, även det mest ingrodda begreppet, jaget."

Så klockrent. Rakt in i hjärtat. Det kan vara både en befrielse och en vånda att upptäcka att allt man trott var sant inte var annat än en illusion, en föreställning, en tanke. Även jag själv.

Hmm. Sånt här kan vara vanskligt att prata om på offentliga platser, för man riskerar att låta som en knäppis när man säger; "en dag upptäckte jag att jag inte fanns, det var inget och ingen där, jag kunde inte hitta det jag trott var jag". :-D

Där finns så många sanningar i denna bok. Och som sagt, jag tycker om hans sätt att skriva.

Ja, att upptäcka att det man trott var jaget inte alls var något som stämde, det kan ruska om en ordentligt. En annan sak som han säger är att man inte ska söka efter sin andliga utveckling, för i och med man börjar söka gör man den till en "sak", ett projekt, och då når man inte något. Det är egentligen andligheten som uppsöker mig, eller kanske mer att den känns igen av mig. Den finns ju där från början.

Jag kan tänka att det kan vara mycket insiktsfullt att vara i hans närhet. Tänk om man fick detta…..

Denna bok ska jag inte hasta igenom, den ska få mogna fram i mig under tiden jag läser den. Läsa en bit om dagen och sedan låta allting falla på plats tills nästa gång jag läser.

#2 Ja, angående sökande så säger även andra uppvaknade att själva sökandet efter det andliga, eller efter andligt uppvaknande/upplysning, är orsak till lidande. Det gör att man letar efter "något" som man inte kommer finna. Eftersom det inte är en "sak". Det finns ingen kruka med guld i slutet av någon regnbåge. :-)

Det finns inget att söka eller uppnå egentligen, inget andligt mål som vi kan "komma fram till" men ändå kan vi inte låta bli att söka, det är en del av "resan" människan gör, tills hon stannar upp och ser, vaknar. Som Adyashanti säger (som jag själv följt en hel del och diggar mycket):

"There's nowhere to go, but you have to make the journey to find out you didn't go anywhere."

Att vara i närheten av en andlig mästare är bortom ord, finns inga ord som kan beskriva upplevelsen. Jag mötte Mooji (var på Satsang retreat med honom i Stockholm i somras) och det var underbart.

Det går egentligen inte att beskriva upplevelsen av en människa som är helt öppen, helt "tom på statiskt brus", ett helt rent medvetande utan störningar. Klar, rakt på, fullkomlig närvaro. Går inte att gömma sig från sig själv i ett sånt möte. En sån människa ser rakt igenom en.

Oerhörd kärlek, skratt och glädje. Villkorslös men opersonlig kärlek i sin sannaste bemärkelse. Jag grät när jag var tvungen att åka.

Ville inte lämna honom, han som visade mig vem jag var/är…jag förstår dem som väljer att ge upp allt för att leva och följa en guru. Men det är inte min väg. Jag följer gurun inom mig istället. :-)

En människa som är helt tom på statiskt brus -  en sådan vill jag mycket gärna träffa. Eller rättare sagt så känner jag att mitt hjärta och min själ skulle behöva träffa en sådan person. Detta har jag aldrig reflekterat över förut, men nu när jag förstår så är detta mitt hjärtas önskan.

Kanske det är så att man söker vägen till andlig upplysning genom att dra till sig olika verktyg så att man själv hittar det som finns inom en redan. Då är det inte resans mål som är belöningen utan resan själv.

#4 Jag är ganska övertygad om att om man verkligen har en stark vilja om något, och att denna vilja kommer från själen som vaknar - så dras man och drar till sig möjligheter för att följa den inre kallelsen.

Jag vet t ex att det inte var någon "slump" att jag fick möjlighet att åka till Stockholm och träffa Mooji. Det kom som en gåva från en vän och det var "meningen" att jag skulle träffa honom.

Det fanns det inga tvivel om, för jag kunde också se hur allt föll på plats runt omkring: att förslaget från min vän kom PRECIS när jag var i behov av det. Nästan kusligt…synkronicitet…

Det var meningen för att Jag ville det så starkt. När jag släppte önskan och inte funderade på det mer, så bara hände det. Utan att jag egentligen "gjorde" något om du förstår. Öppningen var där då, så att det jag ville kunde "komma in". :-)

_"Då är det inte resans mål som är belöningen utan resan själv."
_Fint sagt. Vägen är målet. Målet är vägen. Här nu.

Jag förstår precis vad du menar, och därför gläder mig väldigt mycket.

Om jag går tillbaka och ser på min andliga uppvakning/utveckling när allting började och hur livet förändrades för mig efterhand som det skedde, så kan jag också se att mycket av det som vi kallar "slumpen" har gjort att jag tagit ytterligare ett steg. Jag har också upplevt detta i "trappsteg". Och nu tycks jag vara på väg upp för ännu ett. Det är höga steg som kanske inte alltid är självklara att vi ska klara huxflux, utan det måste ske någonting inom oss som frigör den energi som ska till.

En annan sak är att för varje gång så sker det även en förändring av personer som man inte längre ska umgås med. Oftast känner man någon form av obekvämlighet vid kontakt av dessa personer och så småningom händer något som gör att man klart och tydligt kan se vad det är frågan om.

Jag hade en period för några år sedan då jag gick på satsang med Nukunu. Det öppnade upp en medvetenhet och hjälpte mig att se skillnaden på när jag är fokuserad i själsmedvetandet och när jag går in i min personlighet och dess reaktioner.

Det var en mycket lärorik period och det var för mig främst närvaron i energin i rummet som gav insikt.

www.youarethat.dk

# 7 - Tusen tack för länken. Ska genast in och kolla runt.

#6 Ja, när man förändras i det inre så brukar det yttre följa efter. Det är en process, visst är det det.

Och under processen har jag själv upplevt hur jag känt att jag är "färdig" med vissa människor eller vanor eller aktiviteter, som inte längre intresserar mig. Energin förändras. Som Buddha sa; det enda varaktiga är förändring. :-)

Precis! "Det enda varaktiga är förändring" - det ger ytterligare en bekräftelse på det jag känner.

Ja, Buddha visste vad han pratade om. :-)