*Kramar om dig *

Vännen, tillåt dig att rasa ihop och låt känslorna få ta sin plats.

Vi finns här inne och jag skickar goda tankar och energier din väg.

Tack så mycket.

Nellie! Ta inte på dig allt som händer. Vi har alla våra personliga öden och händelser som vi måste ta oss igenom. Ibland så sammanfaller dessa jobbiga saker samtidigt i en familj och då är det jobbigt. Men ingen av er få ta på er den andres sorg!

Detta är dock ett vanligt fenomen att en familj råkar ut för jobbiga saker samtidigt, kanske det är någon mening med detta också.

Skickar en stor tröstekram!

Låter som en ond spiral Nellie. kramar om jag också. Svårt att finna ord till tröst. Men som skogis säger vi finns här. Bara skriv ned dina känslor och din rädsla, så får du utlopp för det värsta. inte bra att gå själv o grubbla. Ang din mammas diagnos, tag reda på så mycket som möjligt om vad det innebär, så du kan följa med och vara hennes stöd. Cancer låter fortfarande så hemskt, sitter i våra cellminnen som en dödsdom. Nu för tiden finns det bättre vård och hjälp. Försök att hålla dig inom de goda enegierna, det är den bästa hjälpen.

Åh hjärtat, livet är ack så orättvist ibland…. Våran familj är oxå en sådan som haft ett helvetesår 2010 - lite tilltufsade och kantstötta har vi ändå klivit in i 2011 med en förhoppning om ett bättre år. För någonstans, även om man bara ser tunneln just nu så finns det små öppningar på vägen.

Jag hoppas du känner att du kan skriva av dig och få stöd här inne för vi är många som gärna håller din hand på vägen!!!!

..Åh, stackare, förstår att det känns jobbigt….svårt sätta ord , men som de övriga säjer, vi finns här om du vill prata…

*kramar om *

Nellie Kramar om dig jag med och instämmer i det de andra säger. Vi finns här.

Kram Isa

Stackare!

Min mormor brukade säga att det öser ner på den som redan är våt om sådana här perioder… Sänder positiv energi till dig och din familj. Hoppas att du hinner ta hand om dig lite…'

\\ Lotta

Tänker på dig och din familj… *kramar om*

Tack så mycket allihop.

Nellie hur knäppt det här än låter, så tänk positiva tankar, affirmationer funkar.

När du mediterar, be dina guider om hjälp att hitta styrka och kraft. Försök hitta någon mening eller fras som funkar för att få dina tankar på rätt spår. Ex jag är stark och klok, jag vet att jag kommer igenom det här hur det än går eller, universum vill mig inte illa, jag är inte ensam etc. så du stärker upp dina egna tankar om dig själv och kring de situationer du nu är i.

Jag förstår att du går igenom långt tyngre grejer än vi kan greppa men som många sagt, ta inte på dig allt och vi finns här för att lyssna och stötta!

Skogshumblan: Jag har försökt vara positiv de senaste åren, men jag har ändå levt i ett helvete. Det funkar liksom inte, hur mycket positiv jag än försöker vara. Den stress jag varit utsatt för under det senaste årtiondet syns nu väldigt tydligt på min kropp. Det psykiska har övergått till att bli fysiskt. Det är omänskligt det jag tvingats genomlida de senaste tio åren. Och ändå försöker jag vara positiv.

Jag har försökt meditera och jag har bett om hjälp från min guider eller vem som än kan hjälpa på något sätt - men jag känner mig bara övergiven, ensam och som att jag talar till en vägg. Det händer aldrig något i rätt riktning - eller så går det så långsamt att det ändå inte ändrar något i större grad.

När mamma sade att läkaren hittat tumören kände jag ingenting. Jag var som död inombords. Det var liksom andra pricken över i:et.

Jag har resignerat … gett upp … Jag känner ingenting längre.

# 12 - Kanske du inte ska känna någonting på en stund, kanske du ska bara låta dig vara i ditt varande och inte försöka hitta vägar. Kanske du bara ska bryta med det liv du har och kasta dig ut utan att bry dig om var du landar, för allting är bättre än det du har nu. Kan det vara så?

Cancerbesked är vidrigt skrämmande! För vi förknippar all cancer med död och lidande. Men det är inte så idag. Det finns olika sorters cancer. En del kan man ta bort utan att de kommer tillbaka, och en del går inte att få bort. Det som är värst är ovissheten.

Vid vissa vägskäl som vi möter i livet så måste vi ta våra egna beslut. Då kan inte guiderna hjälpa. Själva beslutsfattandet ingår då i vårt karma och då finns det inget svar från guiderna. För att du ska kunna se vilken väg du ska gå så måste du försöka att "nollställa" dig ifrån allt det negativa som händer runt om dig. Nollställ allt som inte har med din egen person att göra.

Visualisera fram en plattform som du ska ställa dig på. På denna plattform ska du stå ensam, du kan inte gå tillbaka utan endast framåt. Men innan du stiger på plattformen så vet du att denna plattform har du etthundra procent förtroende för, för den är din och vill ditt bästa. Men du måste skaffa fram plattformen för annars har du inget utgångsläge.

Saknar ord Nellie. Allt jag kan få ur mig är att vi finns här, du är inte ensam. Allt gott!

#13 I min familj är cancer den största dödsorsaken. Var och varannan råkar ut för det, framför allt kvinnor - så jag kan nog också räkna med att en dag få cancer. Risken är i varje fall ganska stor. Kan bara hoppas att det går förbi mig.

Det var en bra tanke du gav mig, men det är inte så lätt att bara vara. Jag har rätt länge desperat letat efter en väg ut ur allt detta. Om detta är min karma, dvs att utsättas för allt det här av någon konstigt anledning, så får jag hoppas att när det väl vänder då kommer det att vända ORDENTLIGT.

#14 Tack, Skogshumblan!

# 15 - Ibland blir man förbannad på Gud! Jo precis så! Oj vad jag har varit urförbannad på Gud många gånger. Då har jag satt mig att skriva brev till honon/henne, för att riva dem sen när jag fått ur mig min ilska och mina mörka känslor.

Idag fick vi veta hur det är med min mamma. Visade sig att det är ändtarmscancer hon har - en elakartad sådan. Överlevnadschansen bedömdes till 20 %, enligt läkaren. Normalt ska man vara runt 70-80 år när man får denna sorts cancer. Ju yngre man är desto mer aggressiv är den.

På måndag är det magnetröntgen som gäller för att se om det har spridit sig till några andra organ.

Det var länge sedan jag hade så här ont i magen …

Jag vet inte vad jag ska skriva… Ibland känns livet som att bli träffad av tåget. Min pappa svävade mellan liv och död en hel sommar när jag var femton år. Vi hade tur.

Letade reda på lite länkar där du kan få information och stöd.

Sänder positiv energi!

http://www.cancerfonden.se/sv/Prata/Samtalsvan/

Cancerupplysningen på telefon 08-517 66 00.

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Patientberattelser/Cancer/Tjocktarmscancer/

http://www.tarmcancerinfo.se/

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/9086/2007-114-52_200711454.pdf

Nellie! Bortom ord känner jag med er. * kramar om dig så hårt och länge du vill och behöver*

Vi finns här!

Nellie! Bortom ord känner jag med er. * kramar om dig så hårt och länge du vill och behöver*

Vi finns här!

…saknar ord…… *kramar om dej*

Tack för stödet. Jag uppskattar det verkligen.

Ja det är väldigt svårt att få tag på rätt ord i sådana här sammanhang. Min svärdotters mor fick lungcanser och visst inte om någonting förrän hon började få ont i ryggen och hostade. Så hon åkte in till sjukhuset i tron att hon hade fått lunginflammation. Det tog sex veckor sen var det över. Hon hade utvecklat metastaser som satt på bl a bäckenbenet. Det är väldigt konstigt att man kan ha så mycket sjukdom i sig och inte märka någonting!

Hur som helst så var detta ju som en chock för familjen, men jag vet att svärdottern kontaktade en del länkar på nätet som kontaktstöd.

Men ge inte upp Nellie! Läkarna är väldigt duktiga!

Men det är ovissheten som är värst egentligen, när man inte vet hur man ska ställa sig och vilka känslor man ska ha. Man far mellan hopp och förtvivlan.

* Kramar om *

Det är det jag oroar mig för. Min mamma har antagligen gått omkring med cancern i cirka 2-3 år eftersom det är då symptomerna började dyka upp. Men det var ingen som kopplade det till cancer.

Min mamma är dessutom bara 54 år gammal, vilket är tydligen på tok för ungt för denna sorts av cancer.

Du hjärtat, har du någon i din närhet (förutom oss här) som du kan prata med. Kanske proffesionell… Att gå igenom så mycket som du gjort utan att få hjälp att reda ut tankar och känslor kan vara skadligt för både kropp och själ. Ibland är det skönt att bara få prata av sig precis allt, hurdana känslorna än ser ut och veta att den andra personen har tystnadsplikt och är opartisk.

Det finns även stödgrupper för anhöriga, både irl och på forum. Kanske skönt att ventilera tankar med andra som redan varit där? Läkarna har ofta koll på det och kan tipsa dig. När svärmor fick sin cancer var sjuksköterskorna väldigt omtänksamma om oss anhöriga och undrade ofta om vi fick hjälp att hantera situationen.

Jättebra att du känner att du kan skriva här, vi kanske inte har så många råd jämt men vi finns här och lyssnar och känner med dig.

En stor varm kram till dig och din mamma!

Jag håller nog med Elpida! Ta kontakt med din vårdcentral och hör om där är en kurator. Finns där ingen så kan de skicka dig till en vårdcentral som har en kurator.

Kram!