I helgen fick jag ett dödsbesked. En god vän till mig dog i torsdags. Han blev 27 år och var min bästa väninnas bror. Jag är fortfarande relativt chockad men det börjar släppa nu så jag gråter mest. Har drömt väldigt mycket om honom och då jag vaknar känns det som att jag får ett slag i magen och luften går ur mig.

Det är så tragiskt och jag tänker så mycket på hans familj som har fått utstå så mycket genom åren och nu ska de tampas med hans död också.

Han har haft missbruksproblem större delen av sitt liv men hade varit ren i 3 år nu innan återfallet kom. Det blev tyvärr hans död då han överdoserade. Det hemska är att han vid flera tillfällen försökt få hjälp men bara blivit runtskickad, precis som om ingen ville ta i det. Han var en fantastisk människa som alltid ville hjälpa andra och han var oerhört smart. Tyvärr valde han att sjävmedicinera då inga av de mediciner han fick kunde hjälpa honom. Redan då han var barn kände han sig annorlunda och ensam i världen. Han var oerhört intelligent och väldigt filosofisk, vi kallade honom för den lille professorn. Man kunde sitta och prata med honom i timmar och samtalsämnena sinade aldrig. Vi utvecklade en nära vänskap då jag var en av de få som förstod honom och jag minns hans ord till mig efter en natts samtal: "Jag behöver någon som du i mitt liv, du är som en mentor för mig."

Min kärlek för honom är enorm och mitt hjärta blöder för hans familj.

Vila i frid, hoppas att du har hittat hem nu.