Faktum är att jag kanske inte pratar så mkt om det med 'utomstående' Känner mig så trygg i det jag tror på att det inte känns så nödvändigt :) Min familj (mor, far, bror) är väl lite allmänt skeptiska och tycker att det är så tyyypiskt mig att hålla på med sånt för jag har ju ändå alltid varit lite annorlunda enligt dem *S*

Mina närmsta vänner är helt införstådda med mina intressen och de som inte 'håller på' själva är oftast ganska nyfikna och ber mig berätta och blir fascinerade.

Sen har jag märkt att när man hittar sig själv och sin livsväg så är det rätt typ av vänner med samma intressen som korsar ens väg och kommer att betyda mkt för en… de andra faller liksom bort av sig själva om inte vänskapen var djupare och meningsfull ändå :)

Det som ska ske det sker :)

Kram!

Jag nämnde för min man att jag tänker köpa mig en tarotlek o lära mig spå för ngn vecka sedan. Han tyckte det lät kul o så blev det inget mer sagt om det. Vi diskuterar det väl inte så mkt men han vet min inställning till mer vedertagna religioner, när det kommer på pränt ska det börja styras o så utnyttjar vissa de andra i religionens namn. Så totalt oväntat är väl inte mitt intresse men som sagt, har bara nämnt tarotleken än sålänge. Han är inte speciellt andlig av sig så det faller sig naturligt att inte ingående diskutera saken. (Han har fått höra hur positiv jag var till läggningen som Morgaine gjorde åt mig som en vinst i en tävling inne på AB. Kanske det hjälpte till!)

Tror att det är som du säger Camino. De vänner som accepterar en fullt ut är ens verkliga vänner. Jag har inte heller särskilt svårt för att sticka ut…fast då jag bor i en yttepytte-by så…kan det ju vara lugnast att ligga lite lågt, iaf för barnens skull. Skvaller har en otäck förmåga att skada.

Ja man behöver ju inte "outa" sig till folk man inte känner bara för att man "ska" liksom :) Man vet och känner när man är bland vänner :)

Min närmsta släkt vet helt klart om vilken väg jag valt och att jag lägger Tarot och är mycket intresserad av existensiella frågor och andlig utveckling, samt min mediala sida.

De respekterar den väg jag valt även om några av den inte alls är inne på samma linje. Det händer att jag blir tillfrågad att berätta upplevelser.

Vad gäller vänner så har jag inte så stort umgänge numera. När jag var yngre och arbetsaktiv hade jag väldigt stor umgängeskrets. Av någon anledning så blev jag någon slags utvald "fest- och rolighetsminister". Folk ringde till mig och frågade vad som var på gång till helgen………….osv, så det var en njutning för mig när jag lyckades "snirkla" bort alla events och bara kunde få sitta hemma med min son och titta tv eller hyra en film, käka chips och dricka cola.

Jag har ju haft några förhållanden genom livet, som Lill-Babs ungefär, men efter separationen 1992 beslutade jag att nu får det vara nog med dessa separationer. Vilket gjorde att jag inte riktigt ville hänga med på allt och överallt. Det blev en liten klick på två män och fem kvinnor som umgicks. Vi var sällan tillsammans alla på en gång utan två gick ut en gång, tre i annan gång osv. Förutom att vi levde livets glada dagar så hade vi även en vänskap där vi kunde prata förtroende och "livets allvar".

Men sedan hände det något med mig när jag började öppna mitt hjärta och mina chakran för att släppa in Guden/Gudinnan och Universums energier inom mig. En transmission tog plats, ungefär ett år tog denna.

Mina vänner ringde mig och frågade om jag inte åtminstone kunde gå ut en kväll på en krog och äta något gott, bara för att sitta och snacka. De visste att på något sk dansställe satte jag inte min fot , not ever.

Så småningom slutade telefonen ringa och det tyckte jag bara var skönt eftersom de inte var berädda på att lära sig meditera, eller läsa andlig och esoterisk litteratur. En gång gav jag en av killarna en bok i handen - BS Goel -Tredje Ögat och Kundahlini-. Han bläddrade lite i boken, tittade konstigt på mig, sedan lade han boken på bordet och tittade på klockan. Det var visst dags att gå hem nu, arbetsdag i morgon. Sen hörde jag inget från honom.

Det fanns dock en som stannade kvar, en kvinna som jag träffade 1971 på ett jobb där vi blev bästa vänner. Sen har vi hållt kontakten  även om det går några år emellan då och då. Hon är mycket intresserad av det jag håller på med. Förresten så var hon med på min första tarotkurs och var jätteduktig.

Summa summarum: Vännerna började dra sig undan när jag förändrades, alla utom Christine. Jag ska ringa henne nästa vecka förresten.

Jag har ju hittat väldigt många med samma intressen genom olika forum, men i verkliga livet är det inte så lätt, tyvärr.

Jösses vad detta blev långt, he he

Ja det var så jag menade med Morgaine… de riktiga vännerna stannar och de andra faller liksom bort av sig själva… och troligen behöver man inte dem ändå…

# 5 - Det är nog så att båda parter upplever samma sak, att man inte längre känner igen den andra. Och då är det naturligast att vänskapen rinner ut i sanden.

Undrar egentligen vad som hände med de där människorna, kanske de också ändrade sig och valde egna vägar.

Ingen fara Gilla, det är ju intressant. Jag är, varning här, *mkt* intresserad av andra människor o deras livsberättelse. Det är ju riktig såpa det! Inte som skräpet de visar på TV:n! (Fast jag måste erkänna att jag är väldigt svag för "Ugly Betty"…)

Man ser människor i ett annat ljus när man får mer detaljer om deras liv. Man lär sig alltid ngn o ibland har man tur o kan hjälpa ngn då man kan se på saker o ting från ett annat perspektiv, likväl som andra kan hjälpa mig. Därför är jag ganska öppen om mitt liv o det som händer mig, hur jag mår o vad jag funderar över osv. En fördel med nätet är ju dock att jag kan vara anonym. Fast då är det också svårare för människor att lite på att det jag säger är sant.

Nu fick jag (efter lite pock) en godnattpuss av min nyblivne fjortis så det får bli borstning av gaddar o sedan bädden. Tack för era svar o vackra drömmar!

Inlägget borttaget på begäran.

Nä jag har inte mött något motstånd i min familj. De flesta är öppna för det. Min mamma får varsel ibland, men det är bara om det händer något om någon som står nära. Min pappa va lite medial när han levde. Han hade stark intuition iaf.
Alla tror inte på det som jag har i min omgivning, men de är inte elaka mot mig för det.

Magnea; Island, så spännande! En plats jag länge velat besöka…men det är dyrt! Finns många duktiga kviltare där vet jag o säkerligen inom många andra hantverk. Tack för att du delar med dig!

Soffe; tack till dig med! Det är så spännande att få höra lite om andras liv. Ingen i min familj var/är medial vad jag vet men det hindrar inte mig från att testa o försöka lära.

Mamma tror väl mer eller mindre att det är trams, men vill jag hålla på med det så får jag, det tänker hon inte lägga sig i.

Mormor, moster, mosters svärmor och morbrors flickvän tycker däremot det är spännande, även om de kanske inte till fullo tror.

Pappa har varit intresserad, men nu skojar han bara och säger: "Åkalla inga onda andar". Han hade en tarotlek som han fick men aldrig använde, så då fick jag både den och boken av honom när han fick reda på det.

Vännerna frågar alltid om jag har leken med mig så jag kan spå - tror nog de tar det mer på skoj, så då håller jag det på den nivån.

Annars är det mycket förvåning, men sedan inte så mycket mer. 

Har nog en ganska snäll, om än något skeptisk, omgivning.

Min omgivning ser i stort sett ganska allvarligt på min väg och mina val i livet.

Det är ingen som ser det som trams, direkt. Trots att ett flertal absolut anser att min väg är felaktig - så har jag fler i ryggen än som ger mig motvind…

Min mamma, pappa och bror är skeptiker till allt sånt här. Men jag har fått pappa att se på Det okända. Jag tycker det är lite synd för det är ett stort intresse för mig.

Jag håller själv på med healing, meditation, tarot, personlig utveckling osv men jag kan inte dela det med min familj. Kanske en dag jag kan bevisa en del för dem.

Jag tror att detta utgör ett stort hinder för mig, jag vill börja arbeta med alternativ medicin men dom ska ju inte heller hindra mig i mina drömmar som jag har.

Jag har några vänner som jag kan prata med och som också är intresserad av detta.

# 13 - Du ska göra det du tror på och det du känner är sant i ditt hjärta. Varför ska du behöva bevisa för dem?

#13

Det var en som skrev ner en gång…
Att Jesus skulle ha sagt något liknande: Ge till Ceasar, det som tillhör Ceasar och ge till Gud det som tillhör Gud.

Metaforen och meningen i det är att man inte skall eller bör söka bekräftelse på de planen man inte verkar.
Lika lite som att en polis, världsligt verkande person eller myndighet har rätt att påverka eller bestämma vad du tänker eller gör med din andlighet - kan de heller bekräfta det samma.

De som verkar på dina plan kommer bekräfta dig och frukterna som ditt arbete för med sig. De övriga har andra saker att tänka på och det berör inte dig.

Min fundering var mest att få se hur det står till med upplystheten i detta tidevarv. Finns det människor som tar totalt avstånd från sina nära o kära bara pga intresse el val av arbete för att det "avviker från gängse normer".

Inte ska familjen styra o bestämma men för egen del har jag alltid kännt att det känns fint i bröstet om t ex mamma o pappa accepterar det jag vill o gör. De behöver inte hurra o applådera, en stilla acceptans räcker. Tyvärr hade vi inte ett helt öppet förhållande o nu är mamma inte hos oss längre o pappa en accelererande alzheimers så livsval är inte ngt vi diskuterar. Det känns väldigt tråkigt. Jag tror dock att mamma hade kunnat bli öppen för denna sortens andlighet om situationen varit en annan…

Min syster o jag är inte heller så nära varandra som man skulle kunna vara…men där kan det nog komma att finnas en stilla acceptans även om hon knappt skulle förstå vad jag pratar om.

Vänner…som ni sagt; de kommer o går o en del stannar kvar.

Jag vet faktiskt inte varför jag vill bevisa för dom. Jag måste ta bort rädslan över vad dom kommer att säga. Det är ju mitt liv och jag ska göra det jag mår bra av.

#1 Camio, det skulle kunnat vara jag som skrev det du skrev!

Så, jag behöver inte skriva något, läs Camios inlägg, haha! Förutom att jag har en syster, ingen bror.

# 16 - Det där med att man söker bekräftelse och beröm från föräldrar och syskon, härrör till känslor från barndomen. Detta eftersom vi sällan fick göra det vi ville utan skulle lära oss göra det som föräldrarna ville och för att känna vi gjorde dem till viljes ville vi ha bekräftelse.

Att visa kärlek och respekt för sina föräldrar har inget att göra med att sträva efter deras godkännande.

Detta kommer man att frigöra sig ifrån om man utvecklar sin personlighet och andlighet. Då upptäcker man att glädjen i det man gör för sitt hjärta betyder mycket mer än "applåder" från släkten.

Sen vad gäller upplystheten och andlig/personlig utveckling så är detta på ett individuellt plan och har inte med familjeband att göra.

Kloka ord Morgaine. Du har så rätt. Det svåra är att själv skapa sig det man lidit brist på.