Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

Astrologi & Numerologi Aura & Chakra Bilderna i tarotleken Böcker - CD Dagens hälsningstråd Den nya Jorden Drömmar och drömtydning Energier och krafter Existensiellt och livsåskådning IFokus info Gott & Blandat Humor och skoj Kanalisering Köp, Byt & Sälj Meditation och avslappning Musik o Videor - Youtube Månadens/Veckans/dagens kort Orakel/änglakort Pendel och andra redskap Sajten och medlemmarna Snackistrådar - vi snackar om allt! Stenar och kristaller Symboler Tarotleken Tarotstjärnor Våra tarotlekar Tolkningar Totem och kraftdjur Tävlingar och lekar Universums Lagar Våra bilder och foto Våra egna berättelser Övningar
Andra redskap än tarotkorten

Runor. Ursprung, historik

2012-02-15 19:57 #0 av: Pagan

Först under tidig medeltid kom runorna i större utsträckning till användning i skrift i Skandinavien, medan de förmodligen använts som hjälpmedel att sia ända tillbaka till tiden för Kristus födelse. I och med kristendomens utbredning blev runorna, som stod i förbindelse med den gamla hednareligionen, alltmer undanträngda tills de slutligen förbjöds. Under nationalromantiken tillskrevs runorna en nästan religiös innebörd som knappast går att belägga i de historiska källorna.


Hängsmycket föreställer en kvinna, troligen gudinnan Freja. Från grav vid Aska, Hagebyhöga sn, Östergötland. Inventarienr: 16429.Källa Historiska museet

Runor, de germanska folkens forna skrift. Ordet runa är en senmedeltida utvidgning av det fornnordiska rcn. Ordets etymologi är omdiskuterad. I de äldsta runinskrifterna syftar det på det skrivna, men i några av de germanska fornspråken har det betydelsen 'hemlighet, hemligt rådslag, mysterium' o.d. Det har föreslagits att här skulle föreligga en sammanblandning av två ursprungligen olika ordrötter med betydelsen 'gräva; skära' respektive 'ge ljud ifrån sig; tala (med låg röst?)'.

Runornas form antyder att de äldsta oftast har ristats i trä; horisontella linjer, vilka skulle sammanfalla med träets ådring, undviks. Frågorna om runskriftens uppkomst har debatterats länge men kan ännu inte anses definitivt besvarade. …

….Enligt den sennordiska mytologin råder det inga tveksamheter på denna front. I Havamal berättas det om hur Oden upptäckte runorna dolda i naturen. Oden offrade sig själv för att få tillgång till runorna. Han hängde genomborrad av ett spjut, upp och ned i fötterna från världsträdet Yggdrasil. Han hängde där utsatt för vädrets makter under nio dygn. När döden sakta nalkades såg han plötsligt de 24 runorna. Med hjälp av sina sista krafter lyckades han så med att fånga dem.

Från Havamal

Jag vet att jag hängde i vindsvalt träd
nio nätter i sträck, blodspjutsstungen,
blotad åt Odin,
själv given till mig själ vi asken
som ingen vet av vad rötter den rinner.

Ej bröd man mig gav, Ej brygddryckshorn;
Nedåt jag spanade spänt, runor jag upptog
med ropande röst, föll från fornträdet ner…..

….Vad vetenskapen däremot slagit fast är att den runskriften har uppfunnits senast under det första århundradet av vår tideräkning och att något av Medelhavsländernas alfabet har stått som modell. Man har föreslagit grekiska, norditaliska (etruskiska) och latinska alfabet. Inget av dem visar emellertid någon övervägande överensstämmelse med runorna i både form och ljudvärde. De vittnesbörd om germanernas kontakter med det romerska riket som arkeologiska fynd och historisk litteratur ger stöder dock latinteorin. Av de 24 runorna kan 23 härledas ur de latinska kapitälernas former, och att ljudvärdena inte genomgående överensstämmer skall kanske inte tillmätas avgörande betydelse. De tidiga runinskrifterna företer också vissa drag som skiljer dem från latinsk skrift: växlande läsordning (dvs. teckenraden skall ibland läsas från höger till vänster; avsaknaden av skiljetecken samt utelämning av tecken för nasal i vissa ställningar. Ett karaktärsdrag som de däremot delar med både grekisk och latinsk skrift är bruket av ligaturer, s.k. bindrunor. (Bindrunor förekommer sparsamt i de senare, vikingatida inskrifterna men uppträder återigen ymnigt i de medeltida.)

Till skillnad från det latinska alfabetets bokstäver har runorna namn. (Det latinska alfabetet kallas ju alfabet efter de två första bokstäverna; Alfa och Beta. Runalfabetet kallas futhark efter de sex första bokstäverna; F, U, TH, A, R, och K.) Runorna är valda enligt en akrofon princip, dvs. namnet börjar med det ljud som runan betecknar. Namnen, med vissa variationer, är dokumenterade i några relativt sena uppteckningar, av vilka den äldsta är det s.k. Abecedarium Nordmannicum i en 800-talshandskrift från klostret i Sankt Gallen i Schweiz. På grundval av de bevarade uppteckningarna har man kunnat rekonstruera de urnordiska namnen. Så har t.ex. runan för f kallats *fehu 'boskap; rikedom', runan för a *ansur 'as, gud', runan för j *j[ra 'år' och runan för t *t]war 'gud; Tyr'. Runraden, futharken, har en annan ordning än det latinska alfabetet (och dettas moderalfabet). I såväl de nämnda runnamnsuppteckningarna som i ett flertal inskrifter bestående av futharken, både den äldre och den yngre är ordningen befäst dock med smärre variationer vad gäller slutet i den äldre runraden. Anledningen till de enskilda namnen och futharkens ordning har varit föremål för många gissningar. Att namnen tjänat som mnemotekniska hjälpmedel får dock anses otvivelaktigt.

Den äldre runraden bestod av 24 tecken. Dessa har svarat väl mot behovet att uttrycka språkets olika ljud. Språkliga förändringar i tid och rum har emellertid medfört att runraden förändrades. De fornengelska och fornfrisiska inskrifterna uppvisar flera nya runor; i de engelska inskrifterna uppgår sammanlagda antalet till 31. I Skandinavien ledde däremot språkförändringarna till en oväntad radikal reducering av antalet runor i futharken.

I de s.k. övergångsinskrifterna från 600- och 700-talen kan man iaktta förändrat ljudvärde och form på vissa av de i den 24-typiga runraden ingående runorna. T.ex. har den gamla runan för j ny form och, genom att uddljudande j framför vokal försvunnit i uttalet och runans namn nu lyder [r (av tidigare *j[ra), står den för a-ljud. Den gamla runan för a, vars namn var *ansur, står nu enbart för nasalt a.

 

 

 

Källor: Nationalencyklopedin

Niclas Thörn & Ulf Andersson Nyckeln till den Nordiska Visdomen

Hans Biedermann Symbol Lexikonet

 

Anmäl
2012-02-16 11:18 #1 av: Isa56

Tack Pagan. Mycket godsaker att läsa om. Kyss

"Om du inte gillar något, ändra det. Om du inte kan ändra det, ändra din attityd. Beklaga dig inte. " Maya Angelou"                                                                 Medarbetare på Tarot

Anmäl
2012-02-16 15:00 #2 av: LinaLj

Vad gäller att runorna inte blev allmänt använda för än tidig medeltid är ett osäkert faktum. Föremål från så tidigt som 300-talet e.Kr är dekorerade med runor (tex Guldhornet från Gallehus) och det finns även mer vardagliga föremål som Kragehul-spjutskaftet som dekorerats med runor. För att inte tala om alla runstenar som finns resta.

Att fynden av rundekorerade föremål och "runbrev" övar under medeltiden kan till viss del tillskrivas bättre bevarande förhållanden. Då de flesta av dessa föremål är i trä eller liknande material så försvinner de snabt när de slängs bort. Men i de medeltida städerna har mycket av detta material bevarats på grund av en rad olika anledningar.

Detta gör att även om det fanns männsikor på 300-talet som skrev runbrev så kommer dessa att vara mer sällsynta i fyndmaterialet då de dels har haft längre tid att förstöras och dels för att de ofta har haft mindre gynnsamma förutsättningar. Detta i sin tur gör att vi idag främst hittar äldre runor på "bestående" material så som metall och sten. Vilket kan få oss att dra felaktiga slutsattser om att runorna på den tiden var reserverade för dessa tillfällen.

Bara något att tänka på.

Anmäl
2012-02-16 16:23 #3 av: [MorganLeFey]

Tack för en intressant artikel Pagan! Glad

Måste det vara influens från något land beträffande runskriften? Det skulle ju vara väldigt spännande om denna just är ett nordiskt fenomen.

För tittar man på de äldsta skrifter man funnit så är dessa gjorda i sten/lera istället för trä. Man hade ju trä här i nordiska länderna men inte i mellanöstern, till exempel. Kilskriften, till exempel, har ju vissa likheter i tecknen, dvs raka linjer som ligger åt olika håll.

Runorna är ju magiska och det tror jag faktiskt de gamla skrifterna också var. Det var stor symbolik i de olika tecknen.

Detta är naturligtvis inget som jag vet, utan mer lite eget spån.

 

Anmäl
2012-02-17 11:23 #4 av: Elpida

Bra artikel Pagan! Skulle gärna vilja lära mig mer om runor, brukar besöka en sajt för gratis läggning av runor. Halvt för skoj skull och halvt på allvar, kul att det är en nordisk företeelse dessutom!

"Du har alltid två val"

Medarbetare på Spiritualism iFokus

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.