Annons:
Etiketterartiklarövriga-redskap
Läst 8382 ggr
Pagan
2012-02-15 19:53

Runor Futharken

Den äldre Futharken består av 24 runor. Den kallas även för den urnordiska, urgermanska eller samgermanska futharken och var i bruk hos alla germanfolk. I Sverige har man funnit i princip fullständiga urgermanska futharker påklyverstenen från Gotland (ca. 400 e.Kr.), som anses vara den äldsta kända futharken i världen.

Den äldre Futharken

Den 24-typiga futharken är uppbyggd av tre ätter (grupper) med åtta runor i varje. Ordet ätt har i detta sammanhang inget med släkte att göra, utan kommer av ordet åtta, precis som tjog kommer av ordet tjugo. Ätterna är Frejs ätt, Hagals ätt och Tyrs ätt. Varje ätt börjar på gruppnamnets begynnelseruna.

Äldre runor (urgermanska runor)

Äldsta varianten av runor innehåller 24 tecken och de äldsta fynden är enligt Riksantikvarieämbetet sannolikt från 300talet e. Kr. Denna runrad var en företeelse som utbredde sig över hela det germanska språkområdet, men som har speciella koncentrationer i Tyskland, Danmark och Sverige. Den gotländska Klyverstenen är det äldsta fyndet av en fullständig urgermansk futhark. Futharken är indelad i tre "ätter":

Varje runas namn började med inledningbokstaven utom femtonde och tjugoandra runorna (algiz och iŋwaz) vars ljud aldrig förekom i början av ord. Symboler som θ eller þ uttalades som i engelskans that eller thing och motsvaras av "d" eller "t" i nusvenska. Det finns över 300 bevarade inskrifter med denna futhark varav de äldsta är inskriptioner på små föremål som vapen och smycken.

16-typiska runraden

Vid vikingatidens inträde, omkring 800, föreligger den nya nordiska 16-typiga runraden färdigutvecklad. Den uppvisar redan tidigt två skilda varianter, kallade normalrunor (även danska runor) resp. kortkvistrunor (även svensk–norska runor och Rök-runor). Förhållandet mellan normalrunor och kortkvistrunor har diskuterats. En allmän uppfattning är att bruket är funktionellt betingat, dvs. normalrunorna har använts epigrafiskt, t.ex. för minnesinskrifter på sten, och kortkvistrunorna har tjänat det praktiska livets behov, t.ex. privata eller officiella meddelanden på trä. Gränsen mellan användningsområdena har inte varit skarp. En tredje variant av den vikingatida runraden, påträffad i ett fåtal inskrifter från framför allt Hälsingland, är s.k. Hälsingerunor.

Den 16-typiga runraden var, till skillnad från den 24-typiga, sämre anpassad till det språkliga systemet; bl.a. saknas beteckningar för de nya omljudsvokaler som uppstått efter urnordisk tid, och ingen skillnad görs mellan tonande och tonlösa konsonanter. Uppfattningarna varierar om orsaken till att antalet tecken reducerades. Man har sökt förklaringen på både fonologisk och grafisk väg; även de genom skilda ljudutvecklingar förändrade namnen på de enskilda runorna har anförts som förklaring.

Mycket snart gjorde sig behovet av differentierade tecken för olika ljud i både vokal- och konsonantsystemet gällande. Redan i inskrifter från slutet av 900-talet uppträder s.k. stungna runor, dvs. runor som genom ett diakritiskt tecken, vanligtvis en punkt placerad på eller innanför en runa, anger ett ljudvärde som skiljer sig från ursprungsvärdet. I medeltida inskrifter, från omkring 1100 och framåt, kan man urskilja ett runalfabet som i stort motsvarar det latinska alfabetets tecken; dock finns inga uppteckningar av någon runrad, futhark, som innehåller alla dessa tecken.

Skriftsystem

Runskriften tycks under medeltiden ha varit ett rätt allmänt känt skriftsystem i Norden, men det trängdes alltmer undan av den latinska skriften. Under nya tiden var runor fortfarande i bruk i runkalendrar, där de dock saknar språklig innebörd. Försök att införa runskriften som allmän skrift gjordes av Johannes Bureus vid början av 1600-talet. Endast såsom dalrunor har runorna som skriftsystem gjort sig gällande under nya tiden.

Termen runor används ibland, dock knappast rekommendabelt, om skrivtecken av liknande utseende som de germanska, men som grundas på andra skriftsystem än det grekisk–latinska. Sådan runliknande skrift finner man i n. Mongoliet, i s.v. Sibirien, i Sydryssland och på n. Balkan. De flesta återger olika turkiska språk, men finsk-ugriska förekommer också. De flesta av texterna är från tiden 500–1500. De kan åtminstone delvis ha påverkats av de germanska runorna, som ju förekom i västra delen av det nämnda området. Men lika troligt är att de utvecklats självständigt, p.g.a. behovet att anpassa tecknen till ristning i trä.

Runans uppbyggnad
Ett runtecken är uppbyggt av ett lodrätt streck, som kallas huvudstav, och ett eller flera streck i vinkel mot huvudstaven ,s k bistavar. Runtecknen var främst avsedda att skäras in i trä. Det kan man också se på deras former. Huvudstavarna ristades eller skars tvärs över träets ådring och bistavarna diagonalt. När man använde runorna som vardagsskrift, skar man lätt in dem i små trästavar. Trä förstörs snabbt och ytterst få sådana inskrifter finns kvar i dag.

Källor:

Wikipedia

Nationalencyklopedin

Om du tror att du vet allt, är du dåligt underrättad

Sajtvärd Tarot

Annons:
Jessica Holländare
2012-02-15 20:14
#1

Jättespännande!!! Är nog en aning fascinerad av historia…


Pagan
2012-02-15 20:17
#2

Ja, jag också,  helst när det gäller runornaFlört

Om du tror att du vet allt, är du dåligt underrättad

Sajtvärd Tarot

Upp till toppen
Annons: